Vi kvinnor är falska! Jag kanske inte ska generalisera men så är det i många fall. Vi säger sällan det vi menar, vi antar t ex att vår respektive ska kunna lista ut våra behov för annars känner vi oss inte älskade eller sedda.
En kvinna som talar med en annan kvinna håller oftast muntligen med i allt den andre säger, här är ett exempel:
Kvinna nr 1: Usch jag är så trött hela tiden, allt får jag göra hemma och ingen förstår mig!
Kvinna nr 2: Oj då men jag förstår precis hur du känner dig gumman(Skönt att höra att andra kan ha det lika jävligt som jag)!
Kvinna nr 1: Ja, som igår, maken kom hem, åt och satte sig sedan i soffan och tittade på TV, det är inget kul, man kan väl göra något tillsammans i stället?
Kvinna nr 2: Ja det där är det värsta som finns när de gör så(Vadå göra något tillsammans? Ni var ju på kanarieöarna för två år sedan, tänk om jag någon gång kunde få åka till Kanarieöarna, det är inte ett dugg synd om dig!).
Kvinna nr 1: Ja och han har lovat att vi ska köpa nya möbler hem men det händer inget där heller!
Kvinna nr 2: Ja men det har han väl lovat länge! Man kan ju bara inte säga en sak och sedan strunta i det heller(Ni behöver fanimig inga nya möbler, ni har ju finare möbler än de flesta så sitt ni kvar i skinnsofforna och vräk er, gör det!).
osv…
Detta är något jag märkt hos många kvinnor men jag klarar inte av att köra det där spelet och tycker jag inte att det är synd om vederbörande så frångår jag normen och anses som vrång, tvär och sur.
Ja må så vara men ärlighet varar längst…