Världen enligt mig

Det var en gång en afrikan, som under ett år besökt ett land på norra halvklotet.

“Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare”, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags Guddom de försökte skrämma bort.

Senare på året när solen, som alla dyrkade, stod högt på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjäng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelse och ljud. När kvällarna blev mörkare flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur de nu hyllade var dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka drycker detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida dräkter trängde in. En kvinna hade ljus i sitt hår och allesammans sjöng de om hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde tala om sin Gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de på aftonen hade ätit klart - DÅ kom deras Gud!
Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman - med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma en gång om året till dem. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Text från Gillis Herlitz bok “Kulturgrammatik”

Tänkvärt när vi svenskar kommer ut i världen och är så snabba att se ner på andra människors kulturer och se dem som ociviliserade…

Ju äldre, klokare, smartare och tillfreds med mig själv jag blir både som person och i min kropp, minskar behovet av att vara ute och synas. Jag behöver inte bekräftelse på samma sätt som förut. Jag är fullt nöjd med att vara hemma och umgås med familjen, vänner eller kanske sitta och spela när lillkillen gått och lagt sig.

Jag märker tyvärr ofta att det ofta är en massa tomt prat mellan mig och vissa personer bara för att fylla ut tomrumet mellan oss. Man pratar om väder, vind och hur det är men det finns egentligen inget större intresse av att höra svaret. Vissa människor frågar hur det är bara för att det är artigt men egentligen skiter man i svaret för man är så koncentrerad på sig själv, dessa människor går jättebort!
Det finns ju fortfarande människor jag gillar att prata med och som ger mig någotmen de är få numera och jag väljer dem med omsorg, gör någon bort sig mer än en gång så avpolleteras de. Kanske låter lite hårt men jag vet exakt vilken sorts människor jag vill omge mig med och faller en person inte inom ramen så lägger jag ingen mer tid på dem.

Och varför skulle jag egentligen? Vill jag prata väder och vind så kan jag lika gärna ringa SMHIs kundtjänst…

Denna film kom pojkvännen hem med här om dagen. Har du problem att utröna hur han eller hon tänker i olika situationer då är den mycket sevärd. Att man dessutom får sig en hel del skratt på köpet skadar ju inte. Håll till godo!

Jag började bläddra lite bland mina kategorier och märkte att vissa har jag knappt skrivit något alls under. Här följer därför en liten lista över vad jag har bra respektive dåliga relationer till:

Bra

Min familj
Sommarväder
LOTRO
Golf
Böcker
Vikingar(känner inga personligen men är faschinerad av dem)
Gravad lax
Mc Tasty
Sonen som lärt sig säga mamma, pussas och göra “high-five”
Dåliga

Godisintaget
Div. kvällstidningar
Gnälliga människor
Skitsnackare
PMS(hugaligen sicken bitch)
Krånglande datorer och annan teknisk utrustning
Krångel rent allmänt
Tryckknappar i barnkläder(har de ens insett att barn sällan är still?!)

Att gifta sig till pengar är exakt samma sak som att tjäna sitt levebröd på tex Malmskillnadsgatan. Jag ser ingen skillnad…

Vi kvinnor är falska! Jag kanske inte ska generalisera men så är det i många fall. Vi säger sällan det vi menar, vi antar t ex att vår respektive ska kunna lista ut våra behov för annars känner vi oss inte älskade eller sedda.

En kvinna som talar med en annan kvinna håller oftast muntligen med i allt den andre säger, här är ett exempel:

 Kvinna nr 1:  Usch jag är så trött hela tiden, allt får jag göra hemma och ingen förstår mig!
 Kvinna nr 2: Oj då men jag förstår precis hur du känner dig gumman(Skönt att höra att andra kan ha det lika jävligt som jag)!
 Kvinna nr 1: Ja, som igår, maken kom hem, åt och satte sig sedan i soffan och tittade på TV, det är inget kul, man kan väl göra något tillsammans i stället?
 Kvinna nr 2: Ja det där är det värsta som finns när de gör så(Vadå göra något tillsammans? Ni var ju på kanarieöarna för två år sedan, tänk om jag någon gång kunde få åka till Kanarieöarna, det är inte ett dugg synd om dig!).
 Kvinna nr 1: Ja och han har lovat att vi ska köpa nya möbler hem men det händer inget där heller!
Kvinna nr 2: Ja men det har han väl lovat länge! Man kan ju bara inte säga en sak och sedan strunta i det heller(Ni behöver fanimig inga nya möbler, ni har ju finare möbler än de flesta så sitt ni kvar i skinnsofforna och vräk er, gör det!).

osv…

Detta är något jag märkt hos många kvinnor men jag klarar inte av att köra det där spelet och tycker jag inte att det är synd om vederbörande så frångår jag normen och anses som vrång, tvär och sur.

Ja må så vara men ärlighet varar längst…