Det var en gång en afrikan, som under ett år besökt ett land på norra halvklotet.

“Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare”, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags Guddom de försökte skrämma bort.

Senare på året när solen, som alla dyrkade, stod högt på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjäng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelse och ljud. När kvällarna blev mörkare flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur de nu hyllade var dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka drycker detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida dräkter trängde in. En kvinna hade ljus i sitt hår och allesammans sjöng de om hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde tala om sin Gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de på aftonen hade ätit klart - DÅ kom deras Gud!
Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman - med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma en gång om året till dem. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Text från Gillis Herlitz bok “Kulturgrammatik”

Tänkvärt när vi svenskar kommer ut i världen och är så snabba att se ner på andra människors kulturer och se dem som ociviliserade…